Tangoliet

Lektion ett

Man närmar sig Tangoliet med en viss försiktighet. Det gör alla. Det är inget land man bara kliver in i, slår sig ner och beter sig som vanligt.

Primera var mycket medveten om detta. Hon hade sett siluetterna röra sig inanför murarna till Tangoliet, hon hade hört de lockande och vemodiga tonerna strömma ut och hon förstod. Tangoliet måste tas på allvar.

Därför dröjde det också länge innan hon vågade ta första steget. Men en dag, när ytterligare en man hade försvunnit längs hennes kullerstensgata utan att väcka minsta gnista inom henne, så bestämde hon sig. Hon ville in bakom murarna, till ett ställe där hon trodde att känslorna hade övertaget. Hon var utsvulten på känslor.

Omsorgsfullt valde hon tillfället, en dag som skulle vara så vanlig och så icke-märkvärdig som möjligt. Mjukstart. En enkel introduktion.

Och genast var det fel. Först skorna. Skorna!

– Jag kan inte gå i såna, kved hon.

Instruktören lyfte ögonbrynen.

– Lilla vän, du ska inte gå, du ska dansa.

Primera gav efter och inhandlade ett par skor med klackar så höga att alla mäns kala fläckar blev synliga när hon såg ner på dem. Hon sjönk ihop och försökte göra sig så liten som möjligt men då uppstod genast nästa problem. Hållningen. Sträck på er, låt brösten närma sig mannens bröst, svanka inte, luta er något framåt men behåll balansen.

Som en stel anka försökte hon likna den vackra tanguerans hållning. Det fanns ingen spegel i rummet, så hon kunde inte bekräfta hur hon kände sig. I varje fall onaturlig.

– Bra, nu närmar ni er varandra. Luta er mot varandra utan att luta er. Om nu mannen skulle ta ett steg bakåt skulle kvinnan fortfarande stå kvar…. Jag sa OM, inte ATT mannen skulle ta ett steg bakåt. Hallå, hur gick det, lite näsblod, det går över. Kan någon hjälpa till att torka upp här...