Uttrycka sig i tango - om tangostilar

Tangon förändras med tiden och kanske vi med den. Tillbakablickar kan leda framåt. Vad som händer med tangon beror på vad vi som lever nu vill uttrycka i vår dans.

Tangon och det personliga
Våra liv är ödestrådar som vindlar hit och dit. Vi kan ha svårt att överblicka vad som drar oss med och styr våra levnadsbanor. Vi kan behöva små rum att vila i, leka i, drömma i, växa i, krympa i, fantisera i … Ett sådant avskilt rum kan vara dans. För sig själv eller med någon annan.
Pardansernas dans har blivit tangon som utvecklades i den argentinska smältdegel dit invandrare strömmade för över hundra år sedan och sökte sin lycka (Argentina = landet av silver). Alltjämt blandas kulturer och nya möten skapas. Människor möts och skiljs. Pardansen är en metafor och lekyta där projektioner och drömmar kan få spelrum. Vi som hittat tangon använder den var och en på sitt vis. Ibland stämmer det, ibland stämmer det inte. Man rör sig; måste följa med, underordna sig, ta plats, styra, växla i sina attityder för att bli kvar i dansen. Det finns så många sätt att dansa. Improvisationen i tangon och stegrikedomen, musikens expressivitet och varierade känslospektrum, allt bidrar till en dans som öppnar för en mångfald av uttryck. Men den överordnande faktorn är musiken. Dansarna följer och tolkar musiken, var och en på sitt vis. Inom varje danspar utspelar sig ett skeende som tangerar det privata. Och inom varje dansare är tangon något mycket personligt.

Stilar inom tangon
Vi som närmat oss den ”sociala tangon” vet att det finns annan tango än den med rosor i mun och knyck på nacken. Vi anar att det finns tusen sätt att dansa men är ju alla var och en begränsade av vår egen repertoar och förmåga. Vad är egentligen tango? Det är en fråga som ständigt dyker upp och måste besvaras på nytt så länge denna dans finns till som en levande kraft. I stilarnas krig har den sofistikerade ”tango de salón” under senare år delvis trängts tillbaka av ”tango milonguero” och ”tango nuevo”. Vad som slagit mig i intervjuer med flera ledande tangodansare är att de inte vill definieras som tillhöriga en viss stil. De vill representera Tango. Men vad är då tango?
När vi sysslar med dans sysslar vi med kollektiv rörelse. Vi engagerar vårt känsloliv, våra kroppars förmåga och vår sociala förmåga. Dans kan förändras såväl efter skiftande tidsanda som efter våra individuella känslopendlingar. Under tidernas lopp har det utvecklats en mång-fald stilar inom tangon; en del är levande medan andra lever bara i glömska. Att blicka bakåt kan behövas för att gå framåt.

Tango fantasia, vanligen scentango, med Juan Carlos Copes som främsta namn hade sin storhetstid på 50-talet, ett årtionde som internationellt sett präglades av optimism och oändliga möjligheter. Tangon fick influenser från balett, akrobatik, modern dans, jazz och annan samtida dans. Ekvilibristiken inom tangon förde den till en ”peak” som föregick en period av lång-varig, delvis politiskt betingad, nedgång. Scentangon har länge betraktats som passé.

Tango al reves (doble frente) är en idag mindre känd stil som utvecklades av milongueros på 1940-talet. Istället för att dansa ansikte mot ansikte dansar mannen/ föraren bakom kvinnan/ följaren och omfamnar henne runt livet. Alla steg som kan dansas ansikte mot ansikte (”derecho”) sägs kunna dansas doble frente. Den store tangodansaren Antonio Todaro medverkade i utvecklingen av denna stil, men den behärskas även av mer sentida dansare som Pablo Veron och Milena Plebs (se intervju). En god förare och en skicklig följare kan improvisera i tango al reves.

Saltos/trucos tango innebär tango med hopp, lyft och trick av olika slag. Denna ibland riskfyllda tango kan spåras ända tillbaka till 1920-talet. Den kreative milongueron ”el Loco Marquez” lär ha förlorat en del av sina danspartners genom att tappa dem på huvudet i golvet. I sitt mest kända trick ”Den rostade kycklingen” roterade han kvinnans kropp som på ett grillspett. Den finska tangons förkärlek att doppa damens huvud mot pistan har möjligen sitt ursprung i denna forcerade stilyttring.

Todaro/Bravo-skolan fick många kända adepter och karaktäri-seras som maskulin, snabb och kraftfull. Inte bara föraren skulle vara kraftfull. Antonio Todaro utvecklade nya steg tillsammans med Raul Bravo; den ena förde, den andra följde och de bytte roller. Ur dessa övningar utvecklades en stark och närmast asexuell tango där båda parter var lika starka; en uppenbar impulsgivare till dagens s.k. queertango. Kvinnorna lärde sig dansa av män som lärt sig av män och de dansade därför mindre feminint då än senare. Enligt äldre milongueros i Buenos Aires är tango en rolig, kreativ och expressiv dans utan alla inslag av erotik och romantik. Ibland sägs den till och med vara en dans gjord av män för män.

Tillsammans med elegant tango de salón, tät milonguerostil och jordnära tango nuevo kan andra tangostilar bredda registret av känslor och stämningar, som är hänförliga till olika tidsepoker eller individer och som kan uttryckas i tango. Lika väl som tangon är rik genom sin inneboende möjlighet till improvisation bär den också på en rikedom i mångfalden av stilar användbara för att uttrycka skiftande sinnestillstånd. Någon begränsning till serena, erotiska eller sorgset drömska känslor verkar historiskt sett inte finnas om man går igenom tangons garderob. Var och en tycks kunna få bli salig på sin facon! Med hopp, fröjd eller andra friska fläktar.

Måns Ivarsson

Källa: Historic Styles of Tango, Anton Gazenbeek and Natalie Laruccia, 2005 (Internet)